|
Avklädning
Av
Bruno Kampel
Jag
tog av mig alla förklädnader, en efter en. Först den av den vise, sen
den oersättlige, därefter den viktige, genast den överlägsne. Jag
vilade lite och gick vidare. Den av direktören, poeten och författaren
följde efter, och sist, den av kapitalisten och utsugaren.
Jag såg mig i spegeln, och la märke till, att framför mig
fanns det en anklagande finger som pekade på mig, och det som mest slog
mig var att, förklädnaden jag behöll, den enda, var den jag
hade glömt vad det var.
Ja, bakom det stora fingret såg jag ett barn, drygt 50 år gammal, med en boll i
ena handen, en slangbella i den andra, ett leende i sina ögon, en
lysande framtid framför sig, ett stort hopp i fickan, en panna utan
rynkor, en kropp utan sår, ett liv utan smärta... och, ja... det där
såg jag, tills jag plötsligt vaknade och när jag försökte finna mig
mellan de nattliga lakan, kunde jag inte hitta mig, hur mycket jag än försökte.
Nu, när jag inte ens vet var jag är, när jag kan bara föreställa
mig vem jag är, det enda jag kan, det enda jag gör, är att gå ut och
försöka hitta mig.
Jag ska börja vid spegeln, om jag kan finna den. Om inte, ska jag gå
20 år bakåt i tiden och, om det inte heller hjälper, ska jag sitta
och vänta på mig, utan att det spelar någon roll, varken när det ska
bli, eller hur jag är när jag kommer.
|
Presenten
