|
Stoppljus
Av
Bruno Kampel
Jag
skulle vilja att �ren var m�nader, m�nader veckor, veckor dagar,
varje dag en timma och varje timma en minut och att knappt p� en sekund
skulle det vara m�jligt att radera den f�rlorade tiden fr�n livets
minne, den s�lda, den bortgivna, den bortgl�mda och den f�raktade.
Efter att ha reparerat livstiden, skulle klockan fungera igen som den
ska, visande timmar fulla av hopp och �versv�mmande inneh�llsrika
minuter, och d� ska �gonblicket komma, den att sk�la f�r tiden som
kommer och g�r, trots att man vet att det som g�r inte kommer
tillbaka, att det den tar med sig inte �terv�nder.
Det ol�sbara problemet �r att tiden, ibland, g�r �ver sig sj�lv och
l�mnar oss utanf�r leken, bara med omoderna dr�mmar, i situationer
utan fokus. Som nu, i detta �gonblick, n�r trafikljuset rodnade pl�tsligt
vid gath�rnet, och i ett m�ngf�rgat �gonkast drog upp sin pistol,
siktade och tvingade mig att bromsa, tog ifr�n mig tiden som inte
ens �r min och �lade mig ett knallr�tt uppskov p� mitt dagliga br�dska
.
Medan jag tar vara p� intermezzot, friar jag blicken och l�ter den g�
runt det omgivande landskapet, spionerande f�rslutet gath�rnets
scenografi genom bilrutan, medan jag, skyndsamt, f�rs�ker dra f�rdel
av situationen f�r att dokumentera det jag nu skriver, tills pl�tsligt,
liksom allt som �r ov�ntat, m�ter min blick tidens g�ng, som
akrobatiskt h�ngde i n�thinnorna p� en sparv som, fr�n ett av tr�den
stationerade p� denna gath�rn av livet, tittar mycket nyfiket p� mig,
m�jligen filosoferande �ver det meningsl�sa i n�stan allt som inte
�r flyktigt.
Dess genomtr�ngande och tydliga blick verkar b�ra ett domslut som d�mer
mig utan �verklagan
f�r brottet att springa efter allt, i ett beg�r att komma f�re alla
andra, g�ende f�rbi och trampande �ver allting, �verk�rande �ver
de viktiga stunder fulla av svar, som intr�ffar utan att jag ens l�gger
m�rke till dem.
Tr�ngd av de rutinm�ssiga angel�genheterna, och slav under de
programmerade m�len,
avvisar jag best�mt sparvens utmaning, som fr�n den h�gsta
grenen, som om den vore d�r knappt f�r att v�nta p� mig. kr�ver i
ett befallande kvitter, att jag ska �terkomma att springa f�r att
hitta mina dr�mmar, f�rs�ka f�rvekliga mina utopier som f�rr.
Det �r klart att inf�r det direkta anfallet f�rsvarar jag mig med
alla mina krafter, och ocks� skyddar mig med alla vapen fr�n
nostalgins backh�ll, i vilket jag hamnade utan att ens m�rka
det, och g�r det genom att f�rs�ka avsluta, och sedan avs�nda, det h�r
elektroniska meddelandet, innan gr�nljuset av fart, ska m�la i gl�mskans
f�rg den slingrade v�g som jag f�rdas p�.
Om jag slutligen lyckas, om dessa ord skrivna under den lilla tidsrymd
som str�cker sig mellan det ih�liga hostandet av bromsarna och den d�liga
andedr�kten av gasr�ren, �nda till den lugna och str�nga blicken fr�n
den forskande sparven, om meddelandet kommer till sin destination, har
jag, �terigen, f�rlorat kriget som jag dagligen och utan
stillest�nd deklarerat mot den utsv�vande och obromsbara teknologin,
vilket, genom att anv�nda och utnyttja min b�rbara dator, min
mobiltelefon och min elektroniska post som d�dliga vapen, �n en g�ng
har slagit mig utan �mkan.
Under tiden, trots att varken sparven eller tiden har lyckats stoppa
mitt tygell�sa lopp p� v�g till ett nytt millenium full av om�nskliga
m�nniskor och elektroniska k�nslor, ska jag tr�sta mig med att ha
vunnit slaget mot ensamheten, samma som utan att ens ta loss s�kerhetsb�ltet
h�ller oss samman, oskiljaktiga i bils�tet, och tvingar mig att
tuta utan stopp, kr�vande att jag ska k�ra mot r�tt, r�dd att jag
ska h�ra svanens s�ng som sparven, fr�n sin gren, i det r�da ljusets
gath�rn, st�mmer upp tystl�tet, i ett f�rs�k att f�rf�ra mig.
Pl�tslig bek�nner sig trafikljuset anspelad, genom att l�mna
den
opartiskheten som den m�ste h�lla, om den ska vara v�rd att
vara
trafikljus, och knackar p� d�rren av mina sv�vande tankar, g�r sig
allierad med tiden som flyger och informerar mig att, blinkande
med sina ledsna �gon i en ovanlig gest av delaktighet. att den nu
kl�r sig i gr�nt. P�skyndad av det ultimatum, skickar jag d�, trots
att den �r oavslutad, och innan det blir f�rsent, bevistet av mitt
nederlag, som, om den kommer till adressaten, ska ocks� vara, som jag
sa f�rut, provet av min lilla seger.
Ljuset blev gr�n, jag trycker p� knap..p.e
<send><enter><sent!>
|
Presenten
