|
Skriket
Av
Bruno Kampel
Penelope
gick upp från sängen med otåligheten styrande över hennes takt.
Trots att varje muskel vibrerade och orsakade att hennes kropp darrade
okontrollerbart, och rädslan som dominerade alla hennes sinnen, trots
det, halvsprang hon hallucinatoriskt till andra sidan av rummet, där
garderoben fanns.
Hon
var bestämd att avslöja det stora mysteriet som plågade henne, och
medan hon tog det första steget till svaret hon sökte, stod hon framför
garderoben samtidigt som hon slöt ögonen och öppnande dörren, hon
handlade med brådskan som tynger ner dem som av olika anledningar och nästan
alltid av okänd orsak, behöver verifiera ärenden på liv och död, ämnen
som inte går att skjuta upp, ej överlåtbara situationer, eller oåterkalleliga
beslut.
När
Penelope tyckte att hon var väl positionerad i förhållande till
spegeln –som täckte hela insidan av vänster dörren- bestämde hon
sig, med en långsamhet som i mycket liknade snigelns slingrande slöhet-
kanske därför att det hon verkligen ville var att skjuta upp ankomsten
av det kritiska ögonblicket för alltid - började hon öppna ögonen
lite i taget, tills dem blev vitt uppspärrade, och då, medan hon fäste
blicken i bilden som reflekterades i spegeln, hennes stackars och försvagade
ben –trots alla medicinska prognoser- lyckades hålla upp den stora
tyngden av bedrövelsen som trängde sig in i henne, ty, meddelandet som
spegeln sände var solklar, bekräftande att hennes rädslor hade en
bevekelsegrund, därför att mardrömmen, den djävulska mardrömmen,
fortsatte.
Ja.
Spegeln, sannerligen i maskopi med hennes djupaste dramer, gav henne,
som enda svar på hennes närvaro framför den, en vältecknad bild i
profil av ett patetiskt skrik av stickande smärta, vilket, medan den
galopperade över kristallytan med en öppen och provokativ attityd,
gjorde narr av blicken som febrilt följde efter den, fram och tillbaka,
utan brådska eller mål, avgivande av en frånstötande klang, dröjande
och med oregelbunden rytm, som knappt den djupaste tystnad
brukar utföra lika mästerligt.
När hon
konstaterade att den ohejdbara desperationen ännu var ägare och regent
över hennes öde, lät Penelope sig invaderas av en känsla av vanmakt
som ej var henne okänd, och som, liksom vid många andra tillfällen,
drack upp hennes ögonglans i en enda klunk, och lämnade mejslad i
hennes näthinnor, en enfärgad och skrämmande ogenomskinlighet av gränslöst
panik.
Penelope,
slav av den irrationella rädsla som skriket inspirerade henne till, och
medveten av det faktum att hon skulle bli offret, inte hjältinnan i
sista kapitlet av hennes egen livsnovell, skönjde hur villrådigheten
–nyss utkommen av häpnaden som dominerade henne –sällade sig till
det svart vita monologen som skriket deklamerade ostämt från spegeln.
Nästan
utslagen, och övertygad av vissheten om det förestående nederlaget,
halkade Penelope i sig själv, sjunkande slutgiltigt i vansinnets
djupaste dypöl, medan den omgivande skarpa halvdunklet genomdränktes
till rötterna av tårarna utkomna av en olidlig smärta, och skriket,
från den sista hörnet av dess intolerans –och krävande att
huvudrollen som den ansåg sig förtjäna- svarade henne stämmandes ett
rått och strävt ångest, medan den reciterade dess gutturalt och
yrande tal, som inte lämnade någon marginal för tvekan av vilket som
skulle bli resultatet av kampen, ojämn och utan stillestånd, mellan
Penelope och hennes rädslor.
Bittra tårar
– bestående av den mest rena, kristallklara och legitima
existentiella ångest -startade ett blint och ohejdbart lopp nerför
hennes kinds sluttningar, och det skamliga skriket, för att inte vara
mindre, spottade från spegeln sina akustiska tårar gjorda av glas och
ilska, medan desperationen, förvånad inför scenen som den bevistade,
förrättade vigseln som för alltid förenade vansinnet och avgrunden.
Medan allt det här inträffade, gryningen, som passerade där på
sin dagliga rond, spionerade genom fönster utan att bekänna sig
anspelad. Penelope, då, i den sista desperata gesten av självbevarelse,
slöt ögonen, försökande att fly från livets backhåll, men för att
inte göra ödet besviket, den som regerar över omständigheterna i
alla tragedier, när hon försökte var det försent, därför att det
ovärdiga skriket, gjorde ett akrobatiskt hopp, nådde hennes hals och
installerade sig där härskande, och slog sönder tusen stön utan
orsak, vilkas hörbara rester fläckade för alltid den antiseptiska
gryningen i rum 22 på psykiatriska kliniken.
Penelope dog skrikande –en fullkomligt hes död- och som det
är väntat i alla brott som strävar att vara perfekta, dunstade mördarens
fingeravtryck bort ohörbart, och lämnade i luften ett känt och
vanligt eko av straffrihet, medan den nya dagen, hållande religiöst
sin tid, sträckte sig bekymmerslöst på rummets väggar, och sköterskan
i tjänst, ovetande om andra dramer som inte var hennes egna, ordnade
bytet av lakan, i väntan på ankomsten av en ny patient.
|
Presenten
