Internet mellan oss

Internet, mellan oss.

(Virtuella kärlekar?)

Av Bruno Kampel

När vi bygger upp nära relationer till okända människor som är lång borta, det enda vi gör är en exercis i retorik, därför att vi är inte mer en hypotes, en prolog av oss själva, inledningen av en påtaglig verklighet.

Vi föds, växer och lever utan varandra, och – varken vi tycker om det eller inte – så har det alltid varit och kommer det alltid att vara. Därför, även om vi tillåter att hoppet reser fritt på de elektroniska kanalerna, i de virtuella relationerna måste vi alltid vara försiktiga, pragmatiska och fordrande.

På nätet måste vi kräva att gräset är klippt, myrorna kategoriserade, träden hundraåriga, rätten att avlöva Internets blad ett efter ett, droppe efter droppe, utan risken att bli lurade av det första lögnaren utklädd till Apollo eller Venus som säger Hej! från andra sidan skärmen.

Användande av tangentbordet som nål och ord som tråd, måste vi brodera det cybernetiska motorvägen utan kurvor eller genvägar, som ska ta oss till en hamn vars himmel är fylld av glädjerop och navigerad av idylliska måsar, och i vilken vi kan lägga till och skriva våran elektroniska adress utan misstänksamhet, och acceptera inbjudan från våran fantasi, utan rädsla, att dricka en aperitif av vin fylld med frågor och avstånd tom av svar.

Det är bestämt i manuset av det internautiska operetten, att vi är huvudrollsinnehavarna och det enda publiken av leken, låtsasleken. Var och en till sin egen bädd, varje säng i sin värld, och emellan, vetskapen om att i en av bäddarna ligger det ett elektriskt och övergivet väsen, och i den andra en eklektisk och ensam parfym, och i båda, en hermafrodit villrådighet som är döende av att vänta så länge, uttröttad av vetskapen om att den aldrig kommer att bli verklighet.

Omöjligt är smeknamnet, namnet och efternamnet av det virtuella leken, som utnyttjar straffriheten som käpp för att hålla oss stående i nätet av punkt och kors i vilken tomheten är viktigare än dess egna gränser. Våra roller i handlingen är mer än tydliga. Vi är fotografer av förkastade illusioner, tillverkare av förhoppningar utan grund, som ger prestige till tredimensionella känslor, buktalare av gjorda fraser, säljare av portabla drömmar, handlare av falska realiteter.

Ja, Verklighet: det är råvaran som inte är känd i det idylliska virtuella landet. Och utan den, vidrörs inte könen, utvidgas inte ögonen, eller huden svarar på smekningen, eller munnen darrar medan den väntar på kyssen.
Det här är landet vi delar i den här mikrovärlden av elektriska impulser, och det är viktigt att det är oss känt, sfären i fantasin där scenen utspelar sig, och också dess okränkbara gränser, därför att knappt mellan dem kan vi skönja den andras väsen, dess gester och smaker, dess trohetsed och löften.
Inget mer bör vi vänta oss eller föreslå. Inget mer. Som inte är lite, eller allt. Det är bara, helt enkelt, en värld av möjligen, i galaxen av nästan, i universum av mer eller mindre. Om man frångår den här principen är det som att bjuda sig att halka på bananskalet som det virtuella kastar framför våra fötter, men –här har vi det stora MEN - ja, medvetna om farorna, ändå försöker vi förvandla elektricitet till verklighet, accepterande riskerna som någon som leker på Börsen, vi måste veta att smärtorna av det virtuella snubblandet kommer att vara mycket, mycket verkliga - inför avsaknaden av en mental knapp som kan radera ur våran minne- knappt Tiden, i dess flanerande förbittrad gång, kan ta bort oss ur databasen av våran känsloregister.

De här är spelreglerna och dess alternativ. Att var och en ska välja sin väg och stå för konsekvenserna av sitt val.